Bemanningsföretaget Lernia lanserade nyligen en kampanj för att visa hur varierat det svenska uttalet faktiskt är. Ett meddelande läses upp av ett hopkok röster med olika dialekt och brytning; det hela låter som en person som byter dialekt mellan varje ord. Lernia kallar det hela för ”den nya rikssvenskan”, ett ganska stort anspråk med tanke på att det inte finns en levande människa som pratar på det sättet.
Fast vad är ”rikssvenska” egentligen? Och hur många är det som pratar det? De flesta har väl någon form av regionala drag i sitt språk – alla är vi ju uppvuxna någonstans. Man kan tänka sig att rikssvenska är det som talas mest i nationell tv och radio, och det kanske ligger något i det. Men jämför vi individuella tv- och radioröster så märker vi snabbt tydliga skillnader mellan deras personliga dialektdrag. Det är nästan som att ingen riktigt pratar rikssvenska; snarare som att rikssvenskan är ett imaginärt mellanting mellan alla svenskars språk.
Precis som Lernias ”nya” rikssvenska, alltså. Skillnaden är att i Lernias variant har man blandat dialekters unika drag, medan den ”riktiga” rikssvenskan mest är en blandning av gemensamma drag (med preferens för uppländska och sörmländska mål).
Rikssvenskan, eller standardsvenskan som den hellre kallas, är en dialekt utan regional anknytning. Alla har en uppfattning om hur standardsvenskan låter, men ingen talar den fullt ut. Och det går inte heller att göra en objektiv lista över standardsvenska drag och undersöka vem eller vilka som ligger närmast. Förutom de smärre logistiska otympligheterna så har olika personer nämligen olika uppfattning om standardsvenskans exakta specifikationer. Vissa säger att ”denna” är mer standardsvenskt än ”den här”, och andra säger tvärtom; vem skulle skriva listan?
En sak som i stor utsträckning påverkar vår uppfattning om standarden är skriftspråket. Det språk vi möter i professionella texter följer vissa skrivregler och är mer enhetligt än talet. Därför försöker somliga prata som man skriver, något som länge ansetts obildat, men när många gör det så får det status. Och det är just vad standardsvenskan är: status. Det är därför alla eftersträvar den, och det är därför vi är skeptiska mot folk med påtaglig dialekt eller brytning.
Och därför har Lernia sin kampanj. Ju mindre standardenligt man talar, desto större risk löper man att väljas bort av potentiella arbetsgivare, oavsett sina kompetenser. Det är inte fråga om begriplighet, utan personer som talar fullt förståelig svenska kan väljas bort för att de uttalar till exempel a, u och r lite annorlunda. Vi kan lära oss mycket om våra språkliga föreställningar av Lernias budskap: kompetensen sitter inte i uttalet.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.
Men hur många i Sverige talar egentligen rikssvenska?