Vanligtvis är bio inte min grej, men när språkvetare i mina sociala mediekretsar haussar upp en film kan jag ju inte annat än att utnyttja biopresentkorten jag fick förrförra julen. Därför har jag äntligen sett Arrival, en scifi-film med en lingvist som huvudperson. ”Äntligen får en språkvetare vara hjälten” lät det i mitt Twitterflöde. Skönt med bekräftelse!
Jag kommer inte avslöja hur filmen slutar, men om du är som jag och helst inte vill veta någonting alls på förhand är det kanske bäst att se filmen (eller läsa boken som den är baserad på) innan du läser vidare.
Arrival börjar med att jorden besöks av rymdfarkoster. Huvudpersonen, Louise, får besök av den amerikanska armén, som ber henne att tolka en ljudinspelning av utomjordingarnas språk (det låter mest som ett ekande stön). Louise har tidigare hjälpt armén tolka persiska, så de blir lite irriterade när hon inte kan hjälpa dem med en sådan här bagatell. Hela scenen är en mycket naturtrogen återgivning av livet som frilansöversättare.
Det hela leder till att Louise får följa med till en rymdfarkost för att själv lära sig kommunicera med utomjordingarna, som man kallar heptapoder. Heptapodernas motsvarighet till ett skriftspråk ser ut som cirklar med diverse utsmyckningar, och varje cirkel utgör en hel mening. Det gäller alltså att hålla reda på alla krusiduller, var på ringen de sitter, deras form och storlek, för att försöka pussla ihop budskapet.
När folk konstruerar filmspråk blir de ofta ganska lika befintliga mänskliga språk, kanske med ett nytt teckensystem eller någon grammatisk egenhet. Det krävs inte mycket eftertanke innan man når frågan hur en civilisation många ljusår från vår kan ha råkat utveckla ett språksystem som är så väldigt likt vårt eget. Därför är det trevligt att se att heptapodiskan faktiskt skiljer sig mer än så – även om Louise och tittarna snart märker att likheterna är ganska många fast konstruktionen är unik. Skulle det ens vara möjligt för en mänsklig hjärna att begripa ett riktigt utomjordiskt språk?
När jag skrev om språkbevarande i höstas sa jag att språk inte bara är ett sätt att prata, utan också ett sätt att tänka. I Arrival dras den idén till sin spets: ju mer heptapodiska som Louise lär sig, desto mer förändras hennes tankemönster. Att språket skulle kunna påverka hjärnan så mycket är förmodligen bara hittepå, fast vem vet? Det finns saker i universum som forskningen inte kan förklara, och kanske är det för att våra hjärnor helt enkelt inte tänker på rätt sätt?
