Viskleken går ut på att viska runt ett meddelande i ring, och upptäcka när det gått varvet runt att det blivit helt förvanskat. Lite grann så fungerar all kommunikation, fast oftast inte med så drastiska resultat: vi formar en ren tanke i huvudet, manglar till den när vi omvandlar den till språk, och kan bara hålla tummarna när den som snappar upp meddelandet ska pussla ihop delarna på samma sätt som vi tänkt oss. Därför är det bra att kunna många ord, så man kan uttrycka sig mer exakt och minimera missförstånd. Tänk dig själv att leka viskleken och inte få använda hälften av konsonanterna!
Fast vi har mer än bara ord och ljudstyrka till hjälp när vi ska pussla ihop tankar från språk. Vi kan lära oss att förstå våra vänner utan att säga ett ord, och sammanhanget är till stor hjälp. Om Pytte säger ”Hämta den där grejen du vet” kan hon peka på byrån för att förtydliga att hon pratar om massagestaven däri. Fast när det gäller just massagestavar är det nog vanligt att inte använda just det ordet. Pytte säger inte ”den där grejen du vet” för att hon inte vet vad den heter, utan att hon inte vill använda dess namn. Massagestaven är som vargen, som fick sitt namn för att ”ulv” var för farligt att säga.
(Pytte vill förresten bara komma åt de oanvända batterierna i massagestaven, inget annat.)
Att kalla en massagestav för ”den där grejen du vet”, eller en ulv för ”varg”, är inte så konstigt. Något vi gör ännu oftare är att använda en annorlunda grammatisk form än den vi menar. Om Pytte säger ”kan du ge mig massagestaven?” till Hasse så undrar hon inte om han fysiskt klarar av att räcka över den; hon har bara maskerat befallningen ”ge mig massagestaven!” för hon har lärt dig att det är oartigt att beordra.
De flesta vuxna kan detta. Som barn får många höra ”Det heter inte ’ge mig’; det heter ’kan jag be att få’!” (Inte ”kan jag be och få”, men det kan vi prata om en annan gång.) När Pytte får frågan ”är du snäll och ger mig vargen?” förstår hon att Hasse inte undrar hur snäll hon är (det har ju redan framgått), och hon vet om att det inte finns några riktiga vargar i närheten, så hon räcker bara över massagestaven, som fått ett kodnamn precis som ulven.
Små barn är däremot inte alltid med på den här lite bisarra konventionen. Om ett barn svarar ”ja” på frågan ”kan jag få vargen?” utan att hämta den så kan det bero på att barnet inte lärt sig att frågan egentligen är en uppmaning. Men underskatta inte barn! En smart unge kan förstå precis vad som menas, men ifrågasätter den konstiga språkkonventionen genom att medvetet tolka uttrycket bokstavligt.
Om Pyttes och Hasses son däremot springer fram med en gosevarg så betyder det bara att han inte förstått vad deras kodord egentligen betyder.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands gratistidningar.
