I våras skickade läsaren Margareta en fråga om det hon kallar för ”jag-reformen”. Förr i tiden sa man ”min syster och jag”, och fick bock i kanten om man satte jag först, men nu för tiden verkar det vara vanligast att säga tvärtom. Vad hände? Först och främst är det nog många läsare som inte ser vad problemet skulle vara, så vi kan kika på det först.
Kort sagt är det inte artigt att alltid sätta sig själv först. Häromveckan skrev jag ut en ny namnlapp till brevlådan, men trots att jag har bokstavsordningen på min sida kändes det ofint att skriva mitt eget namn överst. Tänk dig en middagsbjudning där värden serverar sig själv först och gästerna sist! Av samma anledning uppmanas vi alltså att släppa fram andra även i meningsbyggnaden. Tanken är fin, men tyvärr missriktad. Språket fungerar inte som en middagsbjudning, utan snarare som en prisutdelning.
Precis som guldmedaljen delas ut sist så nämner vi det viktigaste mot slutet av meningen, kanske för att det ska vara färskast i minne. Att säga ”min syster” först innebär att snabbt flytta fokus från henne till något annat. Jämför meningarna ”jag såg min syster på klubben” och ”på klubben såg jag min syster”. I den första är platsen viktigast, och i den andra är systern det.
Artighet är viktigt, men artighet i grammatiken är något helt annat än artighet i matsalen. Visst ska dina gäster få första portionen mat, men dela ut guldmedaljen sist så vinnaren inte överglänsas av bronsmedaljören!
Å andra sidan behöver bockar i kanten inte bara anklaga barn för egoism; att börja meningar med jag kan vara fel av andra skäl. Det kan nämligen leda till en av svenskans dödssynder: upprepning. Vi säger inte ”Min syster kom på middag, och min syster hade en present med sig”, utan byter ut det andra min syster mot hon, eller stryker helt och hållet. Annars blir meningen bara konstig.
När vi pratar om samma grej flera gånger börjar vi undermedvetet att använda pronomen – eller plocka fram synonymordboken. Men jag är redan ett pronomen, och saknar synonymer. Därför är det väldigt vanligt att ovana skribenter, som skolbarn, börjar var och varannan mening i sitt sommarlovsbrev med ”jag”. Att kunna variera språket är viktigt, inte av artighetsskäl, men väl av läslighetsskäl: ser varje mening likadan ut så tröttnar vi snabbt.
Så vill du vara artig är det klokast att säga ”jag och min syster”, för då får hon större fokus. Vad gäller min brevlåda så följde jag samma princip och satte det viktigaste sist: ”Ingen reklam, tack!”
