Jag översätter en historia där ett barn möter ett monster. De två skyr varandra i början, men blir till slut vänner. Hela tiden, oavsett deras relation, använder barnet samma ord om monstret: the beast.
Den vanliga svenska översättningen är odjur. Annars finns det direktöversatta best, eller helt enkelt monster. Kanske inte ord man använder om en vän, men vi får tänka oss att orden inte bara betyder att varelsen är skrämmande utan också respektingivande.
Till en början körde jag på med odjur, som kändes lämpligast för en svensk publik. Men jag märkte snart några besynnerliga egenheter i översättningen: barnets attityd kändes mer föraktfull, till och med i meningar där ordet inte förekom över huvud taget! Jag provade att byta ut odjur mot best, och attityden förändrades i ett nafs. Plötsligt verkade barnet mer tillgivet, och dessutom blev texten tydligare och lättare att förstå. Hur gick det till?
Förr i tiden hade svenska språket tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. De genusmedvetna 1700-talssvenskarna tyckte det här var lite onödigt, och slog sakta men säkert ihop maskulinum och femininum till utrum. I praktiken innebär det att vi inte kallar himlen för han eller solen för hon längre, utan använder det nya ordet den. Samtidigt lever neutrum-ordet det vidare, och används nu som alltid om saker som inte tillskrivs något kön, som bord, vatten eller hemmabiosystem.
Saker som kallas för det saknar kön, men också känsloliv, intelligens och medvetande. De är helt enkelt döda ting. Det betyder inte att allt som kallas för den är levande (även om vi kanske ansåg det en gång i tiden), men däremot att allt som är levande nästan alltid kallas för den. Att kalla en levande varelse för det är inte bara grammatiskt fel; det är ofta en grov förolämpning.
Därför valde jag att kalla varelsen för besten, för då kommer även meningar som inte använder ordet att låta bra: ”Den såg på mig” låter trevligare än ”Det såg på mig”, speciellt när barnet insett att besten inte var ett monster ändå. Monster och odjur är tyvärr för obehagliga för att svensk grammatik ska låtsas att de har medvetande.
Visst har den här regeln undantag: vi säger det om lejon och får, och också om ordet djur, kanske för att markera att det är skillnad på djur och människor. Men när det kommer till människor använder vi alltid den, eller ännu hellre han, hon och hen.
Förutom när det gäller barn, som vi faktiskt säger det om. Helt i linje med grammatiken; barn är ju monster på riktigt.
