En av våra vanligare språkfrågor är den om de rädda barnen, eller framför allt vad det heter när det bara finns ett av dem. Två rädda barn, ett … rätt barn?
Ibland dyker det upp luckor i språket: något saknar helt enkelt en benämning, fast det rimligtvis borde finnas en. Det kan handla om ett könsneutralt alternativ till honom och henne, eller en pluralform till både. Den ena luckan har vi klarat av att täppa till med hen, men vi är så illa tvungna att säga ”både han, hon och hen var där” fast det känns fel när det syftar på tre.
Många luckor borde gå lätt att fylla, för det finns ofta många motsvarigheter att ta efter. Som en superlativform till få och färre, eller en neutrumform för rädd och lat. Den första luckan är i princip fylld av det gamla ordet färst, men den andra ställer till besvär. Vi kan ju inte säga rätt, för det låter som motsatsen till fel. Och latt? Det låter ju bara konstigt.
Logiken säger att det inte ska vara några problem: Vi har många ord som låter eller ser likadana ut som andra, och det ställer sällan till missförstånd. Och ord som inte finns, som latt, måste vi ju kunna införa utan problem, för de kan inte missförstås. Logiskt!
Tyvärr är logik sällan den största faktorn i språkutvecklingen, utan vi är väldigt känslosamma av oss. Så länge ”ett rätt barn” känns fel för de flesta så kommer det också att vara det; det finns ingen högre makt som bestämmer hur språket ska vara. Om Språkrådet hade varit lite mer diktatoriska, och värderade logik över allt annat, så hade uppmaningen nog blivit att det ska heta ”ett rätt barn” och därmed basta. Och om det varit lag på det så hade vi kanske tagit till oss den formuleringen på allvar?
Eller så hade vi bara gjort precis som vi gör i dag: skrivit ”en rädd flicka” eller ”ett skrämt barn” för att undvika både språkproblemet och språkpolisen. Det är tur att språket ger oss många uttrycksmöjligheter, så att vi kan säga allt vi någonsin behöver, på mer eller mindre krångliga sätt.
Men för all del: säg och skriv gärna ”ett rätt barn” och ”ett latt barn”. Ju fler som gör det, desto mer accepterat blir det, och desto tidigare fyller vi dessa språkliga luckor. Det är svårt att vara pionjär – du kan bli missförstådd och hånad – men om några år kanske vi hyllar dig som hjälten som förnyade språket. Lite som vi gör med Bror Rexed för du-reformen.
Den är förresten ett annat spännande språkämne att titta närmare på – om ni inte har några egna språkfrågor, vill säga. Skicka in dem, så hörs vi!
