Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter (@Eliderad, för den som är nyfiken). Till en början var det mest ett sätt att kunna snoka på folk utan att behöva fråga först, men sedan upptäckte jag andra kvaliteter med forumet: jag blev bättre och bättre på att fatta mig kort!
Polonius, kammarherren i Shakespeares Hamlet, säger att ”brevity is the soul of wit”. Eller på svenska av C. A. Hagberg, ”korthet är förståndets själ”. På Twitter är användarna begränsade till 140 tecken för att förmedla en idé, ett budskap eller en vits, och då gäller det att inte sväva ut med omständliga meningar eller långa ord för att verka beläst. Även utanför Twitter brukar det ha motsatt effekt: det enda du verkar beläst på är en synonymordbok.
Svåra texter är svåra att förstå. Det är lätt att tro att den som kan svåra ord är smart, men vad spelar smarthet för roll om ingen fattar? Med lite tur kanske de blir imponerade, vilket lär förklara varför elever tillika politiker gärna skriver och pratar mycket när de inte har något att säga. En riktigt uppblåst typ kan göra ett enkelt ämne oförståeligt med sitt språkbruk. Att däremot ta ett svårt ämne och göra det enkelt – det är det riktiga tecknet på smarthet.
Då kan övre teckengränser vara bra träning. Å andra sidan finns de undre teckengränserna, som lärare ger elever för att slippa få tillbaka en halvsidig ”uppsats”. Undre gränser kan vara bra riktlinjer, men visst leder de också till ett himla ordbajseri för att dryga ut en text som förmodligen skulle varit bättre om den hållit sig till en halv sida.
Med det inte sagt att långa och svåra ord är av ondo; ibland är de helt nödvändiga just för att hålla texten kort. Men då handlar det inte om att motivlöst säga erhålla när få duger, utan att skriva ”pretentiös” i stället för ”kaxig och högdragen typ som använder många svåra ord för att verka smartare”. Det senare alternativet äter snabbt upp både Twitter-utrymme och läsares tålamod.
Polonius själv lever inte alls efter sin replik, som kommit att bli ett ordspråk i engelskan; tvärtom håller han långa monologer där andra rollfigurer skulle nöja sig med en mening. Kortfattad blir han först med sitt sista andetag, och även det är onödigt långt (”O, jag är mördad!”). Mycket riktigt är även ”brevity is the soul of wit” för långt för en twittrare; det räcker ju gott och väl med ”brevity is wit”. Korthet är förstånd!
Twitter är inte det enda sättet att träna på smart skrivande. Mitt favoritsätt är att på 2 500 tecken klämma in en språkspalt!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
