Svenska Dagbladet har i sommar hållit kampanjen #svenskansvackrasteord i sociala medier. Läsare har nominerat vackra ord, och en jury av författare och språkvetare väljer ut de bästa som sedan går till offentlig omröstning (ni kan rösta på SvD:s hemsida i september!). Men vad är ett vackert ord?
(Det här är en sådan där sak som jag lovat att prata om ”en annan gång”. Om ni minns några av mina gamla löften i krönikan får ni gärna påminna mig så jag faktiskt kommer infria dem.)
Ett vanligt svar på frågan i rubriken är ”vänskap”, vilket förstås är helt ovidkommande. Det är kanske fint med vänner, men själva ordet är väl inte mycket att hänga i granen. Ordet fanskap låter nästan likadant; är det lika vackert?
Sällsynta ord som skillra dyker också upp bland svaren. Kanske får det stilpoäng för sin ovanlighet, men ni får ursäkta om jag inte förstår vad som är så vackert med en blandning av skinka och dallra. Det är väl en smaksak.
Bättre svar på frågan är citadell eller amaryllis: ord som har en skön ljudklang, oavsett betydelse. För att göra tydligt att betydelsen är oviktig brukar jag ge exempel på ord som låter bra men har negativ innebörd. Till exempel vill jag hävda att det är riktigt fint med incest och suicid! (Ta inte den meningen ur sitt sammanhang.)
Ni kanske märker att dessa är ganska osvenska lånord. Precis som med sällsynta ord gillar vi ovanliga ljudkombinationer, men det går förstås att hitta mer svenska ord med vacker klang, som vilja, sällan eller sång. Vilket är det vackraste ordet som inte är lånat? Skicka förslag!
Ännu roligare är de metaforiska orden: klyftiga hopsättningar eller betydelseförskjutningar. Ett exempel är karmosin (’röd’), som kommer från det färgämne som produceras av kermeslusen. Jämför ordet med ”kermesröd”, som inte alls är så läckert. En annan favorit är antediluviansk. Det betyder ’gammal’, och består av ante (’före’) och diluv (’syndaflod’). Vill vi säga att något är riktigt gammalt kan vi alltså dra till med att det kom ”före syndafloden”!
Till sist har vi de grammatiska skönheterna. Här brukar det bli språknörderi på hög nivå, med ord som sällan klingar särskilt bra och oftast inte betyder någonting alls. Språkprofessorn Olle Josephson (som förresten sitter i SvD:s jury) har sagt att hans vackraste ord är ju. Han räknar upp många anledningar, bland annat att det kan ge meningar helt ny innebörd och funktion. Personligen är jag förtjust i så, men nu är det ont om utrymme, så det får vi prata mer om … en annan gång.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
