Det har säkert inte undgått er att senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista släpptes i veckan. Och ja, hen är ett av de tillagda orden, men det har alla andra redan talat om för er. Varför pratar ingen om åsiktskorridor? Det fanns med på Nyordslistan 2014, och har redan hunnit komma med i SAOL!
Ett annat ord från Nyordslistan är det generiska pronomenet en, som alternativform till man (”en ska aldrig säga aldrig”). Det har inte lagts till i senaste SAOL … eftersom det funnits med sedan allra första upplagan 1874! Ordet har använts dialektalt sedan lång tid tillbaka, men SAOL tillägger ständigt att det är vanligare med man (”man ska aldrig säga aldrig”). En har också fått uppsving som ett icke-könsmarkerande alternativ, men eftersom ordet försöker ersätta ett befintligt ord i stället för att fylla en språklig lucka (som hen gjort) så kämpar det i uppförsbacke. Och motvind.
Pronomenet man är förstås släkt med substantivet man, som från början inte syftade på karlar utan på vilken människa som helst. I vissa gamla ord är ursprunget tydligt: mannaminne betyder ’så länge mänskligheten kan minnas’, och har inget att göra med karlars förmåga att glömma bort saker. Det syftar inte heller på lyckliga minnen av barndomens mannagrynsgröt.
Men ord och betydelser förändras, och även om pronomenet man var tänkt att fungera könsneutralt så är det svårt att hålla den tanken när substantivet blivit maskulint. Å andra sidan har vi människa, som i dag är det könsneutrala ordet – men från början var det feminint! Det händer än i dag att hon användas när det handlar om människor i allmänhet: ”människan är vad hon själv gör sig till”.
Så borde vi använda en i stället för man? Nja, sanningen att säga så borde vi låta bli båda två! Dessa generiska pronomen är i många fall helt onödiga, och bidrar bara till att osynliggöra den omtalade. ”En tycker det får räcka” kan lätt formuleras som ”jag tycker det får räcka”. ”Man kan också mejla oss” blir tydligare som ”du kan också mejla oss”. Och om en mening gäller alla, inklusive avsändaren, fungerar det bra med vi – som i början av det här stycket.
”Man grep fel person” öppnar för missförstånd, till skillnad från ”de grep fel person” eller varför inte ”polisen grep fel person”. Och om det är polisen som meddelar det här? Då borde de ju säga ”vi grep fel person” och inte låtsas skylla på någon annan! Jämställdhet i all ära, men frågan om generiska pronomen har inte bara med genus att göra; den handlar om tydlighet och ärlighet.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
