En ny skoltermin har nyss börjat (höstterminen fortsätter ju en bit in i januari), vilket innebär att massa elever ska fortsätta lära sig svenska och snart se den här språkspalten som överflödig. Eller kanske otillräcklig; den behandlar ju inte allt man lär sig i svenskan i skolan.
Innan Svenska Akademien i höstas tillkännagav nobelpristagaren i litteratur hade kultursidan ett uppslag med spekulationer från skribenter och kulturpersonligheter i länet. Av obegripliga anledningar blev också jag tillfrågad att bidra. Jag svarade att tack, det vore roligt, men jag kan tyvärr ingenting om litteratur och har knappt läst nobelpristagarna, än mindre potentiella kandidater. Jag vet inte om redaktören trodde mig, för hon svarade att jag inte behövde om jag inte ville.
Alla har läst svenska i skolan. Ämnet innefattar massa roliga saker, som att läsa böcker, nöta grammatik, dyka i berättandets historia, hantera datorprogram, hålla tal, skriva texter … Den som jobbar med svenska språket måste ju bli en baddare på alla de där sakerna, eller hur?
Nej, svenskämnets olika delar är för väsensskilda. Det märks inte minst på universitetet, där grundskolans ”svenska” inte finns. Däremot finns språkvetenskap – och litteraturvetenskap (och retorik och datavetenskap, men strunt i dem), som uppenbarligen är helt olika ämnen. Visst finns det språk i litteraturen, men med det argumentet kan man lika gärna slå ihop teknik och musik; det ligger ju mycket teknik bakom musikproduktion.
Så uppfostrar vi årskullar och generationer av elever att tro att språk och litteratur har något med varandra att göra. Många svensklärare verkar föredra litteraturen, och suckar ljudligt när de obligatoriska grammatikmomenten kommer. ”Tyvärr måste vi göra det, för det står i kursplanen.” Inspirerande!
Men om hälften (generöst sagt) av alla svensklärare tycker grammatik är tråkigt, varför inte dela? I stället för att utbilda två svensklärare kan vi väl ha en i litteratur och en i språk! Det vinner alla på; den som väljer att bli gedigen språklärare gillar ju grammatik, och kommer därmed göra ämnet kul för sina elever. Då lär sig ungarna grammatik ordentligt i stället för att litteraturlärare ska göra det tråkigt!
Och apropå missuppfattningar: Vi har en tendens att överskatta vår egen kunskap eller förmåga i ämnen som vi bara är ytligt bekanta med. Det kallas Dunning–Kruger-effekten (slå upp det!) och är anledningen till att det alltid finns någon som försöker rätta dig eller lära dig göra ditt jobb.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
