Region Värmland har nyligen gett ut en liten handbok i kommunikation. Den är i första hand riktad till kommun- och landstingsanställda i Värmlands län, men är något som de flesta bör ta del av (den finns gratis på nätet). Handboken heter Schyst! och vill förstås göra kommunikationen lite schystare, för sanningen är att många kan ta illa upp av ord som vi använder utan att tänka efter.
Schyst! noterar att vi alla håller på med kommunikation i yrket (och på fritiden), även om vi inte tänker på det. Vi pratar med kunder och kollegor, skriver mejl och rapporter … därför är det bra att vara medvetna om vilka ord vi väljer. Region Värmland uppmanar till att fundera över språkbruket och sluta kasta ur sig formuleringar som förbiser eller rentav nedvärderar vissa människor. Det känns helt enkelt lite sådär att pausa en konferens i Handikappsförbunden med ”nu tar vi en bensträckare”.
Det viktiga är alltså inte bara vad som sägs, utan också var det sägs och till och med om det sägs eller inte. Orden stark och gullig är i och för sig ganska neutrala, men börjar man kombinera dem med kön eller andra grupperingar kan det indirekt ge dåliga bilder. Säger man ”de har en kvinnlig chef” antyder man att det är konstigt med kvinnor som chefer, och att man sällan säger ”en manlig chef” antyder att män ska vara chefer. Man kan pröva att byta ut personen man talar om: skulle man formulera sig på motsvarande sätt då? Annars är det bäst att säga något annat.
På samma sätt ska man undvika ord som dagisfröken och legogubbe eftersom dessa förekommer i båda kön. Och det är svårt att säga att en behå är hudfärgad när det finns väldigt många olika hudfärger. Hur man säger något är också viktigt: får ens språk olika attityder gentemot olika kön eller etniciteter?
”Men”, säger någon, ”språket har alltid varit så här, ska man inte ens få säga vad man vill längre?” Jo, egentligen får man ju det. Men det kan vara bra att tänka på att det finns människor som tar illa upp av vissa ordval och formuleringar. Vi är inte nödvändigtvis mer ”lättkränkta” i dag, vi har bara blivit bättre på att säga ifrån när vi kränks (och att en rullstolsburen inte har något emot ordet bensträckare betyder inte att en annan inte har det). När vi är medvetna om hur språket kan utesluta eller nedvärdera gör vi rätt i att försöka låta bli.
Men absolut: om man faktiskt är ute efter att förolämpa andra så behöver man inte tänka på dessa saker. Fast då får man räkna med samma bemötande tillbaka.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
