Läsaren Rolf funderar på en rubrik i Söderhamnskuriren från förra året. Rubriken lydde ”Kvinna pekade ut mannen på moped”, en inte helt klar formulering. Den kan nämligen tolkas endera som att mannen sitter på moped, eller att kvinnan gör det. Jag gissar att de flesta gör den första tolkningen, även utan att läsa artikeln, och anledningen till det är ganska spännande!
Till att börja med är det rimligt, för det är helt enkelt svårare att peka ut folk när man sitter på moped. ”Peka ut” betyder i det här sammanhanget att ”identifiera eller ange för någon”, vilket vi också förstår av sammanhanget. Det betyder inte bara ”rikta fingret mot”, för det står i en tidning, och vi vet att tidningar skriver om intressanta saker. När vi väger mellan tolkningarna ”hon riktade fingret mot honom” och ”hon angav honom för myndighet” så känns den andra mycket troligare i sammanhanget.
Också ordföljden tyder på att det var mannen som åkte moped: ordet moped står närmare mannen än kvinna. Hade det i stället stått ”Kvinna på moped pekade ut mannen” hade det inte ens varit tvetydigt! När vi läser rubriken kommer vi alltså fram till att skribenten nog skulle ha formulerat sig annorlunda om det var kvinnan som satt på moped.
I språksociologi talar man om samarbetsprincipen. Den betyder att vi underförstått utgår från att det vi får höra är tillräckligt, tydligt, sant och relevant. När hjärnan möter rubriken ovan går den alltså igenom punktlistan ungefär så här:
”Okej, det här måste vara precis lagom mycket information – hade det varit mer skulle det bara bli pladdrigt. Informationen är också så tydlig som möjligt, så det finns en anledning att mannen står närmast moped. Det måste vara sanning, så jag kan stryka alla tolkningar som är ologiska eller omöjliga. Och det här är en tidning, så det måste finnas ett nyhetsvärde. Då finns bara en tolkning kvar!”
Sådana här processer pågår konstant i hjärnan när vi tar till oss språk – både skriftligt och muntligt. Vi väger tolkningar mot varandra under bråkdelssekunder tills vi stannar på den som verkar mest sannolik. Möter vi tvetydigheter tar det lite längre tid, och då reagerar vi som Rolf gjorde ovan. Är det ännu otydligare så ger vi upp; det går inte att tolka meningen. Otydlighet är förstås dåligt, i alla fall i journalistik, men för flytets skull är det bäst att undvika halvtydlighet också!
Förresten, när jag söker upp artikeln på nätet ser jag att rubriken har ändrats: nu står det ”Kvinna pekar ut mopedmannen”. Glasklart!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
