Förra veckan fick jag en till kusin (min familj är kaniner), och det innebär att min morbror än en gång blivit pappa och att hans fru blivit mamma. Sannolikt kommer något av de orden också bli det första ord som barnet lär sig, men varför är det så? Visst brukar små barn hänga mycket med sina föräldrar, men hur kan de lära sig vad de heter? För att lära sig ordet mamma måste man också höra ordet väldigt mycket, alltså måste de flesta mammor prata om sig själva hela tiden. Jag sympatiserar med mammorna – jag gillar också att prata om mig själv – men stackars barn som måste stå ut med att höra en oändlig ström av personliga problem!
Okej, så illa är det kanske inte. De flesta mammor kan intyga att man sällan pratar om sig själv med barnet; det man säger är i stället saker som ”mamma ska byta blöja”, ”ska mamma hämta nallen?” och ”nu orkar mamma inte höra mer skrik”. Meningarna handlar om barnet, och ordet mamma är bara med för att visa att mamman är barnets trogna tjänare! Spädbarn är nämligen ännu mer egotrippade än sina föräldrar, och därför måste man fjäska något enormt för de små liven!
(Tar man steget längre så blir man en curlingförälder, ett ord vi kan prata mer om när min kusin blivit äldre.)
Men varför säga mamma eller pappa när man kan säga jag? Det är ju så vi pratar med andra människor, så varför inte med barn? Jo, spädbarn har ju inte alla hästar hemma, så för dem är ordet jag väldigt intetsägande. Av samma anledning säger man inte du, utan helt enkelt barnets namn: ”Ska pappa följa med Pyret till mormor?” Barnet lär sig snabbt vem som är pappa och vem som är Pyret, så det är lätt att förstå meningar som innehåller de orden. Jag och du är däremot relativa och handlar om olika personer beroende på situation, vilket är lite svårt för barn att förstå. Pronomen är helt enkelt överkurs i den åldern (pappa är visserligen också ett relativt ord, men så vitt Pyret vet finns bara en pappa i världen).
Det första ordet är ett som är lätt att säga och som man haft i sin närhet, därför är mamma och pappa vanliga. Barns första ord kan säga en del om deras tillvaro: hälsar många på barnet kan det första ordet bli hej, och uppmärksammar man barnet på omvärlden kanske ordet blir titta. Ett barn som växer upp med en hund kan inleda talkarriären med vovve, och är barnet alltid med sitt gosedjur kanske första ordet blir nalle.
Eller som med min moster: när hon var spädbarn var hon ofta med min då tonårige morbror, så hennes första ord blev – naturligtvis – fan.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
