Talar man bokstavligt menar man det man säger. Inga omsvep, inga metaforer. Den som bokstavligt talat svimmar av glädje är inte bara väldigt glad, utan kollapsar av blockerad syretillförsel på grund av lyckoruset. Av någon anledning finns fler som påstår att de svimmar av glädje än sådana som faktiskt gör det.
”Bokstavligt talat” används främst för att markera att man använder ett uttryck med ordens vanliga betydelse, i stället för den bildliga betydelse de kan ha fått. När Andreas Westh talade om för sin familj att han blivit A-lagare tillade han förhoppningsvis ”bokstavligen”. Din läkare kan tala om för dig att ”du är bokstavligt talat sjuk i huvudet” och därmed lite oprofessionellt åsyfta en hjärnhinneinflammation.
Uttrycket används också förtydligande, om meningar som inte har en bildlig betydelse, för att markera att man faktiskt menar vad man säger. ”Hon är bokstavligen äldst i världen” fungerar bra när man talar om 115-åriga japanskan Misawo Okawa, men mindre bra när man talar om sin gaggiga mormor. ”Han drack bokstavligen tjugo liter te” har av ett enda ord fått undermeningen ”jag överdriver inte; det låter konstigt men han drack precis så mycket”.
Och här kommer missbruken in. Den som använder ”bokstavligen” för att förstärka bildliga uttryck är ute på hal is (bildligt talat). Damen som bokstavligen flög in i rummet torde ha vingar, och den telefon som bokstavligt talat suger kan förmodligen fungera som bordsdammsugare.
Allt som oftast framgår budskapet oavsett ordval (telefonen är ingen dammsugare, den har bara kort batteritid) så det här är förstås inget att hetsa upp sig över. Som vanligt är det dock alltid bra att välja sina ord med omsorg; om du blivit sängliggande i migrän borde du inte säga att du bokstavligen är döende. Även när folk förstår vad du menar kan ett felaktigt ”bokstavligen” få de mest språkliberala läsarna på andra tankar: ”Med det här reportaget drar tidningen bokstavligen ned byxorna på ministern …”
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
