Häromveckan var jag på ordmässa i Järvsö och fick tillfälle att prata språkligheter. Av någon anledning presenterades jag i programmet som ”ett slags ordpolis” … hoppas det var väl menat.
Fotografen Bie Erenurm kom fram till mig och tog upp ordet pratsnöre. Hon förklarade på fotografers vis (med ett vykort) att pratsnöre är ett svenskt ord för hesadset. För Bie är det mer rimligt att anordningen är ett ”snöre att prata i” än något man ”sätter på huvudet” (jag tror dock att Bie inte menade headset, utan handsfree, eftersom en sådan är mer snörformad).
Vi vill gärna använda så svenska ord som möjligt. Dels är det onödigt att använda lånord för sådant vi kan uttrycka på vårt modersmål, dels är lånorden inte sällan svåra att böja. Ändå tycks vi inte kunna låta bli att tala utländska, påfallande ofta inom teknik. För att ett nytt ord ska få genomslag krävs spridning, och gärna att det är praktiskt och funktionellt (ordet hen gör sig påmint).
Författaren Alexzander von Post funderade på sitt eget nyord: mudasik. Det ska ersätta reinkarnation, som är ett tråkigt ord för något lustfyllt, tycker han (mudasik är en blandning av dans och musik). Här kommer rimligheten på fall, för ordet mudasik har i och för sig inget med pånyttfödelse att göra, och när det gäller ett så väletablerat ord som reinkarnation blir det svårt att vinna.
Men rimlighetskriteriet behöver inte vara ett krav; vi säger ju kafferep trots en påtaglig brist på rep, eller prinskorv även till den korv som är 100 % Carl Philip-fri. Dock finns ofta en mer eller mindre glömd historia som rättfärdigar namnet; i dag har de bara drabbats av lite betydelseförskjutning.
Jag sa förresten till Alexzander att jag inte håller med om att reinkarnation är tråkigt. Det betyder ordagrant att åter bli kött: reinkarnation innebär alltså att själen på nytt får en kropp. Mycket målande!
Den här texten är en bearbetning av en text som ursprungligen publicerades i Hela Hälsinglands dagstidningar.
