Q är en överflödig bokstav; vi kan lika gärna använda K i stället (sorry, familjen Qvist). Varför ska vi förresten krångla med C när vi redan har S och K? Finns det något tillfälle där S inte kan ersätta Z? Och X i all ära, vad är meningen med en bokstav som bara kombinerar två andra?
Det latinska alfabetet har fått stor spridning i världen, och många tillägg har gjorts för att symbolisera inhemska ljud som latinet saknat. Dessa nya bokstäver är ofta varianter på de ursprungliga, endera i form av sammanslagningar som Æ, eller med tillagda diakriter som Ä. Vissa undantag finns: till exempel har isländskan behållit runskriftens Þ som står för ett läspljud.
Vi har varit noga med att anpassa alfabetet efter våra egna språk, men av någon anledning har vi inte vågat stryka bokstäver vi inte haft behov av; somliga har inte ens latinet behövt på många år. Det är kanske inget fel med det: ju fler desto bättre, eller hur?
Varför har vi i så fall inte infört fler bokstäver? Vi har en uppsjö av ljud som inte förknippas med någon bokstav, och därför får väldigt godtycklig stavning. Orden skjorta, stjärna, journalist, chans, skytt och sjuk börjar med samma ljud (kan variera med dialekt) som enkelt skulle kunna symboliseras med ett och samma tecken. De avslutande ljuden i bord, örn, svart och lång skulle också kunna tillägnas varsin symbol, och varför inte de olika Ö-ljud som används i öga respektive öra?
Om det stämmer att ”ju fler desto bättre” så borde vi verkligen ha det i åtanke och anpassa alfabetet till språket. Att vi inte har konsekventa tecken för exempelvis första ljudet i kyrka och tjäna förvirrar alla som lär sig svenska, både som modersmål och andraspråk. Vi behöver fler bokstäver så att vi kan stava till de ljud vi använder!
Överflödiga bokstäver är ju egentligen inte något problem (till familjen Qvists stora lättnad); vi kan föra in några sådana också. Vad sägs om en symbol för tjocka L, och en för skorrande R?
Det finns faktiskt ett teckensystem med alla ljud i svenskan: det heter landsmålsalfabetet, består av över 200 tecken och används främst till att skriva av dialekter. Aktivister i England försökte faktiskt införa en motsvarighet som sitt standardalfabet för cirka 40 år sedan, vilket på grund av spännvidden slutade olyckligt.
Det tolkar jag som ytterligare ett bevis på att vi borde ta bort bokstäver!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
