Eller snarare: vi alla bestämmer tillsammans. Språket förändras i takt med samhället: ofta omärkligt, men lika ofta gör vi medvetna förändringar som att hitta på ord för en ny företeelse. Är ordet bra så kommer vi automatiskt börja använda det tids nog, och är ordet dåligt så kommer det ignoreras eller ersättas. Det hela är väldigt demokratiskt; vad kan gå fel?
Tja, vi skulle ju kunna bli oense. Och till skillnad från politisk oenighet så är vi synnerligen rabiata med våra språkliga åsikter.
Språkfrågor har ännu inte lett till några krig (tvärtemot själva språkbruket, men det tar vi en annan gång) men det hindrar oss inte från att bli ociviliserade när förändring kommer på tal. Vårt unga pronomen hen har varit i blåsväder länge: å ena sidan är det en bra ersättning för ”han eller hon”, å andra sidan är det engelska för höna.
Ett argument jag inte hört är att svenskan redan haft ett könsneutralt pronomen som fallit ur bruk, nämligen hin. I stället för att argumentera för eller emot ett nytt pronomen kan vi väl bråka om vilket av hen och hin som är bäst för rollen? Det verkar mycket roligare, lite som grejen med ostbågar kontra ostkrokar.
I jämställdhetens namn förespråkas ibland att hen helt ska ersätta han och hon så att språket inte längre skiljer på könen. En fin tanke, men knappast genomförbar; folk retar sig på förändring i språket, och det värsta tycks vara att förbjudas från att använda ett ord man använt tidigare (se: negerboll). Vägen till ett språk som inte skiljer på könen kommer nog vara mycket lång, men det kunde varit värre. Japanska, till exempel, gör skillnader mellan kön, ålder och samhällsklass!
På grund av den rådande oenigheten har hen ännu inte tagits upp av SAOL, men i och med hur ofta ordet använts under de senaste åren råder inget tvivel om att det är alldeles funktionsdugligt. Var bara försiktigt när du använder det; risken finns att mottagaren kommer fokusera mer på ditt ordval än det du faktiskt vill säga.
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
