Språk skrämmer. Vi blir ”mörkrädda” när vi möter ett språkbruk som vi fått lära oss är fel – eller inte fått lära oss är rätt. Häftiga diskussioner blossar upp och man ser det som plikt att tillrättavisa såväl språk som skribent – oavsett om textens budskap faktiskt har blivit lidande eller inte.
I en undersökning vid Uppsala universitet 2012 skulle studenter läsa och bedöma en bloggtext. En grupp fick en variant full av särskrivningar medan en annan grupp fick en vårdad version. Undersökningen visade att den särskrivna texten inte alls uppfattades som svårare, utan tvärtom som aningen mer lättläst. Däremot tvivlade studenterna på skribentens kompetens och bedömde således texten som mindre trovärdig. Det största argumentet för korrekt språkbruk är att undvika missförstånd: känner du själv att du har svårt att greppa texter bara för en felstavning?
Språkliga fel är förstås bara ett första steg. När vi kommer till språkligt nydanande får man passa sig noga. Jag gillar allt som kan berika språket, men med tanke på det totala ramaskri som det gamla nyordet hen medfört så känns det som att somliga föredrar att hålla svenskan statiskt och ensidigt (svenska är visserligen inte ett fattigt språk, men det tar vi en annan gång). Även vi yngre studenter börjar komma in i åldern där de yngre generationernas kultur är skräp och tecken på förfall (”vadå, Disneyfilmer VAR mycket bättre på min tid”). När vi gamlingar försvinner ur leken så kan språket äntligen ta nästa steg – hade bakåtsträvarna fått som de ville hade vi fortfarande sagt smörgäss när vi menar smörgåsar (men Gud förbjude att vi börjar säga skärde i stället för skar).
Vi har alltså någon sorts belägg för att ovårdat språk inte är så himla svårt; den enda effekt det ger är att det retar folk (slå gärna upp inlärd irritation). Det kan tyckas onödigt att bry sig om ett korrekt språkbruk om de enda som blir lidande av det är de som hävdar att andra blir lidande av det. Tyvärr/lyckligtvis är just denna grupp så utbredd (har ni någonsin gjort ett betydelsebärande stavfel på Internet?) att vi måste ta hänsyn till dem. Inte hade ni läst den här texten om jag itne kndue stvaa?
Det finns en webbserie som heter Syftningsfel. Den uppdateras alltför sällan, men den granskar språkligheter på ett alldeles underbart vis. Låt mig avsluta med ett citat:
Det är en sak att hjälpa folk korrigera sina fel, men de flesta som hatar särskrivningar är riktiga översittare. […] nästa gång någon särskriver ett ord — låt det vara! Du kommer märka hur mycket bättre det är för blodtrycket.
– ”Särskrivningar”, Syftningsfel.se
Den här texten publicerades ursprungligen i Gefla Högtryck.
